Det är som att förvandlas till varulv. Hjärtat slår hårt och snabbt och du vet att du måste ta dig till en säker plats innan du skadar någon. Allt flimrar och du går i Matrix utan att riktigt kunna se. Människor blir suddiga färgtorpeder som gungar in och ut ur ens synfält. Det enda du tänker är "inte här, inte nu, inte här, inte nu." Vad spelar det materiella för roll? Det är så förgängligt. Panikångest är som skalven i Chile -80 då havet drog sig tillbaka flera kilometer från fastlandet för att sedan slå med full kraft mot civilisationen. Jag ogillar inte allt du tycker om för att jävlas med dig, eller okej, kanske lite, men mest för att det du gillar är så himla fjuttigt i jämförelse med det som verkligen räknas här i livet. Jag skiter fullständigt i vad du har för kläder, vilken festival du ska på, om du klippt lugg eller inte, alla dina miljoner självporträtt, för du är precis som alla andra. Det är jag också. Det är vi allihop.
/10g
